Mamma!
Mammor ar bast. Det finns ingen tvekan. Kvinnor over lag ar helt enkelt ganks amycket battre pa det mesta, jamfort med man. Jag ar overtygad.
Igar ringde ja och pratade med mamma om mitt brustna jag, och om oroligheten att aldrig kunna sla mig till ro. Om det syndrom jag last om, som faktiskt existerar, och inte bara i resande folks sinne och huvud.
Jag berattade om min oro att bli lika rastlos som min pappa, och vad man skulle gora om man faktiskt klappar ihop har, sa langt hemifran.
Jag berattade om R, om hur osunt vat forhallande till varandra ar, och hur jag gang pa gang forsoker radda honom fran sig sjalv.
Jag pratade om hur jag onskade att jag kunde vara lika kar i Marcus som jag alskar honom, for han ar den basta mannen i varlden. Och vi pratade om Livet i allmanhet.
Min mamma sade till mig att andas. Att det var skont att hora min rost (jag har inte haft energi att ringa det sista, det har gat veckor sean vi pratade nu), och att jag inte kommer bli som min ar. For jag ar for lik henne.
Hon fragade var R fanns i mit liv nu, och hur jag kande infor allt. Och at hon allt for val kanner igen sin dotter, hon den dar flickan som ska radda helst HELA varlden, alla utom sig sjalv.
Det var ett friskt och givande samtal, for bada parter tror och hoppas jag.
Idag postade jag ett brev till min pappa, dar jag i ord berattade om hur jag mar, precis har och precis nu. Utan omskrivningar och skona ord om hur FANTASTISKT mitt liv har pa andra sidan jorden ar.
Im through with all that. Nu ar det rakt igenom arlighet som galler.
Igar ringde ja och pratade med mamma om mitt brustna jag, och om oroligheten att aldrig kunna sla mig till ro. Om det syndrom jag last om, som faktiskt existerar, och inte bara i resande folks sinne och huvud.
Jag berattade om min oro att bli lika rastlos som min pappa, och vad man skulle gora om man faktiskt klappar ihop har, sa langt hemifran.
Jag berattade om R, om hur osunt vat forhallande till varandra ar, och hur jag gang pa gang forsoker radda honom fran sig sjalv.
Jag pratade om hur jag onskade att jag kunde vara lika kar i Marcus som jag alskar honom, for han ar den basta mannen i varlden. Och vi pratade om Livet i allmanhet.
Min mamma sade till mig att andas. Att det var skont att hora min rost (jag har inte haft energi att ringa det sista, det har gat veckor sean vi pratade nu), och att jag inte kommer bli som min ar. For jag ar for lik henne.
Hon fragade var R fanns i mit liv nu, och hur jag kande infor allt. Och at hon allt for val kanner igen sin dotter, hon den dar flickan som ska radda helst HELA varlden, alla utom sig sjalv.
Det var ett friskt och givande samtal, for bada parter tror och hoppas jag.
Idag postade jag ett brev till min pappa, dar jag i ord berattade om hur jag mar, precis har och precis nu. Utan omskrivningar och skona ord om hur FANTASTISKT mitt liv har pa andra sidan jorden ar.
Im through with all that. Nu ar det rakt igenom arlighet som galler.
