livet liksom
Det har varit fantastiska, underbara, skimrande dagar sedan sist. Livet vrider sig runt sin axel, och i mandags natt knackade R pa rutan till mitt rum, med vaskan full av presenter. Vi delade nagra timmar av vart liv och det blev djupt som det alltid blir, fast det mesta sitter i handerna och inte i huvudet pa Sverige vs Finland, som jag talade om for honom.
Vi kom nara, nara och pa morgonen efter lag en vacker lapp pa kudden som staller mig mot vaggen, och gor mig lite beredd att oppna munnen och speak my mind. Om det nu finns nat mer att saga om saken.
" U reckon this is the last time we will see each other?", fragade R.
For vi ar bada tva mer eller mindre pa vag, hela tiden.
I forrgar natt oppnade Rowan dorren till mitt rum, precis som han gjorde for 6 manader sedan. Vi catchade up, och forvanades over hur latt det var att prata igen, trots att vi inte setts pa sa lange. Gardagen var fantastisk, och fick mig att inse att det ar sahar det ska vara, for normalt funtade manniskor. Vi lunchade nere i Viaduct, kopte farsk frukt och cider och gick till Albert dar vi lag i timmar pa en filt under solens stralar.
Jag fick bli matad med jordgubbar, vi lag och holl varandra i handen och flot in och ut i halvsomn.
Nar jag fragade vad som varit det basta med NZ, svarade han att det varit att traffa mig. Aoootch, grabben. 10 poang! Skillat!
Vi spenderade tid med hostelfamiljen, myste i kuddarna och allt daremellan. Jag gick med tjejerna och sag This is it med Michael Jackson (fantastiskt!), och nar jag kom ut fran bion satt han och vantade pa mig. Vi gick och tog en pint, sedan kopte vi med oss en flarra skumpa som vi delade i min sang medan vi pratade om allt mojligt.
Han lamnade mig tidigt imorses, medan regnet fortfarande strilade utanfor fonstret.
Nu sitter han pa ett plan hem till UK, och jag tror att jag saknar honom.
Och jag vill, vill, vill texta R.
The heart is a lonely hunter, sa sant som det ar sagt.
Nu skruvar jag upp volymen pa The Smiths "Cemetry gates" och forundras.
Inatt gar jag och Karlsson pa "Saw 6" (eller sausage som KnappBastian trodde att det hette).
Kvalitetstid med en av mina favvotjejer.
Vi kom nara, nara och pa morgonen efter lag en vacker lapp pa kudden som staller mig mot vaggen, och gor mig lite beredd att oppna munnen och speak my mind. Om det nu finns nat mer att saga om saken.
" U reckon this is the last time we will see each other?", fragade R.
For vi ar bada tva mer eller mindre pa vag, hela tiden.
I forrgar natt oppnade Rowan dorren till mitt rum, precis som han gjorde for 6 manader sedan. Vi catchade up, och forvanades over hur latt det var att prata igen, trots att vi inte setts pa sa lange. Gardagen var fantastisk, och fick mig att inse att det ar sahar det ska vara, for normalt funtade manniskor. Vi lunchade nere i Viaduct, kopte farsk frukt och cider och gick till Albert dar vi lag i timmar pa en filt under solens stralar.
Jag fick bli matad med jordgubbar, vi lag och holl varandra i handen och flot in och ut i halvsomn.
Nar jag fragade vad som varit det basta med NZ, svarade han att det varit att traffa mig. Aoootch, grabben. 10 poang! Skillat!
Vi spenderade tid med hostelfamiljen, myste i kuddarna och allt daremellan. Jag gick med tjejerna och sag This is it med Michael Jackson (fantastiskt!), och nar jag kom ut fran bion satt han och vantade pa mig. Vi gick och tog en pint, sedan kopte vi med oss en flarra skumpa som vi delade i min sang medan vi pratade om allt mojligt.
Han lamnade mig tidigt imorses, medan regnet fortfarande strilade utanfor fonstret.
Nu sitter han pa ett plan hem till UK, och jag tror att jag saknar honom.
Och jag vill, vill, vill texta R.
The heart is a lonely hunter, sa sant som det ar sagt.
Nu skruvar jag upp volymen pa The Smiths "Cemetry gates" och forundras.
Inatt gar jag och Karlsson pa "Saw 6" (eller sausage som KnappBastian trodde att det hette).
Kvalitetstid med en av mina favvotjejer.
