GypsyRose

Vilket helt OTROLIGT dygn jag haft!! Igår började vår lektion med att två maorier (NZ:s infödingar, kinda) berättade om sin kultur, religion och seder. Hela bunten med stela svenskar blev helt imponerade, och detta utan att ens ha behövt stiga ut ur klassrummet (som för övrigt har panoramafönster ut mot höga bergstoppar á la Jurassic Park, all over again!).

Efter en långlunch med lattebreak på stan, var det dags för KulturTurismarna att packa sig in i bussen och åka till en av Nelsons maoriebyar. Vi hade gått igenom den långa ceremonin innan, det är minsann inte bara att kliva på och tro att man äger stället. O nej.
När vi anlände, rusade de två krigarna på en av bilderna här ovanför, ut och gastade och skrek. Vi plockade upp det blad de slängde på marken för att visa att vi kom i fred. ;)

Därefter väntade en helt otrolig välkomstceremoni inne i deras heligaste byggnad. Det mässades både fram och tillbaka på Maorie, och därefter var det dags för gästerna, alltså vi, att sjunga en sång. Givetvis blev det Idas sommarvisa, som klassen sjöng med takt och ton. Inget har troligtvis låtit vackrare. ;)
Ceremonin avrundades såklart med den traditionella Hongi - to press noses, för att hälsa på alla. Ett lätt nästryck mot den andre personen, samtidigt som man delar det första vi fick när vi föddes till världen - ett andetag.
Det är helt otroligt känslosamt, och hela besöket i byn berörde mig nåt oerhört.

Vi har fått en oersättlig insyn i maoriernas sätt att leva, och inte som turister. Vi välkomnades in i byn,som annars aldrig tar emot besökare. Det är i princip endast KulturTurismklasserna som får denna unika möjlighet.
Tillsammans lagade vi mat, och hela tiden fanns maorierna med oss, gav oss chans att ställa frågor, och frågade även mycket om oss och om Sverige.
Det var längesen jag mötte en sådan öppenhjärtlighet och värme hos ett folk. Det här tar vi med oss hem till Sverige, och sprider vidare. Jag lovar.

Kvällen avrundades med gitarrspel, sång och filmvisning innan vi kröp till kojs på stora madrasser under mjuka filtar inne i det "heliga huset". Jag har nog aldrig sovit så gott i mitt liv. Det kändes som om jag varit där förut, och alla var så vänliga under hela vistelsen i byn.
Tidigt på morgonen begav vi oss upp till maoriernas kyrkogård för att få en inblick i hur de hanterar sina döda.
Det är sammanfattningsvis en mycket sund och vänlig kultur de besitter, de där vildarna! :)

"He tapu te tinana o he wahine, na te mea he whare tangata"
     A womans body is sacred, beacuse it is the house of mankind"