Nelson is the shit
Tänkte ge er, mina kära läsare, en liten inblick i min nya hemstad Nelson som alltså ligger på sydön. Nelson är en förhållandevis liten stad som i antalet invånare kan mätas med Lidköping. Men där slutar väl också likheterna.
Gatorna i Nelson är fyllda av alla möjliga olika typer från världens alla hörn. Här går man barfota (Jag har hamnat i en barfotastad, är inte det ett tecken??;) överallt, det sitter gatumusikanter i varje hörn, och hippies med dreads längre än längst delar en öl tillsammans med alla surfardudes som reser runt och lever i sina vans.
Kort sagt är Nelson staden där man tar dagen som den kommer. Allt kan hända, och gen kan bli precis vad du gör den till. Jag fullkomligt älskar det.
Expediterna är jättenyfikna på hur din dag varit, och tycker att dina nya inköp är supercoola. Man tackar! :)
Busschaufförerna påminner om ozonlagrets icke-existens i denna del av världen, och din hyresvärd ber dig att för guds skull inte glömma musiken när du reser hemifrån ditt land till Nelson.
Nelson andas skön sydstats-dekadens á la 50-talets USA. Jag tänker New Orleans och drömmer mig bort i gamla skyltar och alla vackra träkyrkor som finns här. Hit har inte vårt europeiska, sönderstressade sätt att tänka, hittat än. Och jag hoppas den aldrig gör det heller. Varför satsa på en karriär, när du kan må bra, vandra barfota längst varma grusgångar eller chilla bland träden i en park med en perfekt latte?
Vi älskar Nelson, och Nelson älskar sannerligen oss. "Jasså, svenskarna är tillbaka? Trevligt, hur många är de i år?"
Kära TUR-ettor. När ni kommer hit nästa år, lova mig en sak. Se till att snabbt hitta in i Nelsons rytm, gunga med så länge ni kan, och ta sedan med er den känslan hem. Skynda inte, hasta inte. Sätt er ner bredvid den gamla Maoriedamen som landat på en parkbänk för att lyssna på de två killarna som skapar musik på stora plåtfat. Jag lovar att det är värt det.
Life is beautiful.
Gatorna i Nelson är fyllda av alla möjliga olika typer från världens alla hörn. Här går man barfota (Jag har hamnat i en barfotastad, är inte det ett tecken??;) överallt, det sitter gatumusikanter i varje hörn, och hippies med dreads längre än längst delar en öl tillsammans med alla surfardudes som reser runt och lever i sina vans.
Kort sagt är Nelson staden där man tar dagen som den kommer. Allt kan hända, och gen kan bli precis vad du gör den till. Jag fullkomligt älskar det.
Expediterna är jättenyfikna på hur din dag varit, och tycker att dina nya inköp är supercoola. Man tackar! :)
Busschaufförerna påminner om ozonlagrets icke-existens i denna del av världen, och din hyresvärd ber dig att för guds skull inte glömma musiken när du reser hemifrån ditt land till Nelson.
Nelson andas skön sydstats-dekadens á la 50-talets USA. Jag tänker New Orleans och drömmer mig bort i gamla skyltar och alla vackra träkyrkor som finns här. Hit har inte vårt europeiska, sönderstressade sätt att tänka, hittat än. Och jag hoppas den aldrig gör det heller. Varför satsa på en karriär, när du kan må bra, vandra barfota längst varma grusgångar eller chilla bland träden i en park med en perfekt latte?
Vi älskar Nelson, och Nelson älskar sannerligen oss. "Jasså, svenskarna är tillbaka? Trevligt, hur många är de i år?"
Kära TUR-ettor. När ni kommer hit nästa år, lova mig en sak. Se till att snabbt hitta in i Nelsons rytm, gunga med så länge ni kan, och ta sedan med er den känslan hem. Skynda inte, hasta inte. Sätt er ner bredvid den gamla Maoriedamen som landat på en parkbänk för att lyssna på de två killarna som skapar musik på stora plåtfat. Jag lovar att det är värt det.
Life is beautiful.
