vanner
Jag har ett par vanner som just nu har det kampigt. Det narmar sig jul, och jag har Noll Julkansla for forsta gangen i mitt liv. Jag ska jobba 7 dagar i veckan hela julhelgen, eftersom vi ar kort om folk o jag behover pengar. Om jag nu ska till et dar Kina. Hjalp igen.
Min fina van Cat har det slitigt pa familjefronten, minst sagt. Det spokar rejalt for henne, och allt jag vill ar att fa henne att le igen, men det klarar hon faktiskt ganska bra sjalv. Det har ar en tjej som ar sa fruktansvart positive I sig sjalv, men som ar duktig p aatt grava ner sig i project och arbete for att fa glomma. Hon och jag har lite liknande synsatt pa vara familjer, och vart satt att leva sa lant borta fran dem. Nu ska hon hem over jul och faca sina demoner. Jag ser I hennes ogon att det tar pa henne, och hon ar radd, oavsett hur stort hennes leende ar.
Jakla jul. Happy happy joy joy, men becksvart morker bakom gardinerna. Jag ska vanta som en trogen hund pa att Cat kommer hem igen, sa jag far halla om henne och saga att allt ju blir bra. Hon kan knappt vanta tills hon ar tillbaka I sitt alskade NZ igen, I Auckland dar hon har sitt liv. For det finns inget langre I Tyskland for henne att hamta.
Jag har andra vanner, i mitt liv darhemma i Sverige, som gar igenom stora forandringar for tillfallet. Ni vet vilka ni ar. Jag tanker pa er varje dag, och finns helt nara i tanken. De tar ratta val ni gor, for pa andra satt kommer ni aldrig bli riktigt lyckliga. Det vet ni, och darfor ar den sanna vagen ocksa en som alltid gor mest ont. Men alla arr bleks, om nig or era hjartan ratt.
