...men jag orkar bara inte.
Ni ar sa rara. Jag ligger inte for doden, kan jag meddela. Aven fast det mest kanns tungt, tungt, tungt for tillfallet.
Men det varmer mitt gamla rovarhjarta nar ni alla ar sa mana om mig. Jag bloder kanslor at alla hall och kanter nu, kan jag meddela.
Vi hittar pa en massa roliga saker, har pa hostelet. Aven om jag ser spoken, hor R:s rost skrala over hela stallet, ser hans cykel pa sitt vanliga stalle och minns alla hans rutiner.
Jag ar inte kar. Nej. Men jag tror jag fick en sadan chock av att han bara var borta en morgon, jag har aldrig i mitt liv varit med om nat liknande. But that guy has to keep on moving, to keep those panic attacs away. Jag vet hur han kanner.
En dag kanske jag publicerar nat av det han skrivit och mailat till mig. For GUD, sa vackert och sant han skriver.
Gah! Jag vill bara skrika ratt ut ibland. For att det ska vara sa FORBANNAT svart att halla folk nara.
Och jag blir sa arg! Varfor far han sa mycket plats i mitt sinne? Han ar inte min typ, kan vara sa sjalvupptagen, och ar i vissa vinklar inte ens snygg.
Men, kara vanner. Jag har aldrig spenderat sa manga natter, vaken med nan att prata sonder de sena timmarna med, aldrig mott nan som ser varlden genom bade ett barns och en gammal mans ogon, och som anvant min kropp som instrument, att spela med sina langa smala pianofingrar. Ett musikaliskt geni, pa gransen till galenskap.
Tank om jag far en knapp har nere? Hur kommer jag snabbast hem? Hjalp.
Som om det inte vore nog med huvudbryderier, gick Varldens Vackraste Man forbi mig nar jag stod och hangde bakom trygga Simon igar, under en blot utekvall med HostelFamiljen (varldens basta, jag alskar er alla innerligt).
Jag holl kvar hans blick, och han motte stadigt min, innan han kom fram och undrade vad Planen var.
Sa visst. En sak ledde till en annan. Grabben var fran south pacific, hade en kropp som ingen annan jag nagonsin mott (japp, med stenharda rutor bla), morka ogon, snyggt skotta dreads och en Tonga-gadd pa handen.
Dessutom rugbyspelare som for tillfallet bor i Christchurch.
Men eftersom jag ar ratt tom pa kanslor, avrundade jag kvallen med att skriva mitt telefonnummer i kajal pa hans arm, och lovade halvt om halvt att traffa honom igen nasta helg.
Gud. Stop it. Its not funny anymore. Varfor ger du mig 2 man, sa olika som man kan vara? Och varfor inser jag hur lite jag egentligen bryr mig om utseendet hos en manniska, i jamforelse med det som finns under ytan?
Men det varmer mitt gamla rovarhjarta nar ni alla ar sa mana om mig. Jag bloder kanslor at alla hall och kanter nu, kan jag meddela.
Vi hittar pa en massa roliga saker, har pa hostelet. Aven om jag ser spoken, hor R:s rost skrala over hela stallet, ser hans cykel pa sitt vanliga stalle och minns alla hans rutiner.
Jag ar inte kar. Nej. Men jag tror jag fick en sadan chock av att han bara var borta en morgon, jag har aldrig i mitt liv varit med om nat liknande. But that guy has to keep on moving, to keep those panic attacs away. Jag vet hur han kanner.
En dag kanske jag publicerar nat av det han skrivit och mailat till mig. For GUD, sa vackert och sant han skriver.
Gah! Jag vill bara skrika ratt ut ibland. For att det ska vara sa FORBANNAT svart att halla folk nara.
Och jag blir sa arg! Varfor far han sa mycket plats i mitt sinne? Han ar inte min typ, kan vara sa sjalvupptagen, och ar i vissa vinklar inte ens snygg.
Men, kara vanner. Jag har aldrig spenderat sa manga natter, vaken med nan att prata sonder de sena timmarna med, aldrig mott nan som ser varlden genom bade ett barns och en gammal mans ogon, och som anvant min kropp som instrument, att spela med sina langa smala pianofingrar. Ett musikaliskt geni, pa gransen till galenskap.
Tank om jag far en knapp har nere? Hur kommer jag snabbast hem? Hjalp.
Som om det inte vore nog med huvudbryderier, gick Varldens Vackraste Man forbi mig nar jag stod och hangde bakom trygga Simon igar, under en blot utekvall med HostelFamiljen (varldens basta, jag alskar er alla innerligt).
Jag holl kvar hans blick, och han motte stadigt min, innan han kom fram och undrade vad Planen var.
Sa visst. En sak ledde till en annan. Grabben var fran south pacific, hade en kropp som ingen annan jag nagonsin mott (japp, med stenharda rutor bla), morka ogon, snyggt skotta dreads och en Tonga-gadd pa handen.
Dessutom rugbyspelare som for tillfallet bor i Christchurch.
Men eftersom jag ar ratt tom pa kanslor, avrundade jag kvallen med att skriva mitt telefonnummer i kajal pa hans arm, och lovade halvt om halvt att traffa honom igen nasta helg.
Gud. Stop it. Its not funny anymore. Varfor ger du mig 2 man, sa olika som man kan vara? Och varfor inser jag hur lite jag egentligen bryr mig om utseendet hos en manniska, i jamforelse med det som finns under ytan?
