GypsyRose

Jag har ett stort problem som följt mig sedan barnsben. Jag är medveten om det, men vet inte hur jag ska hantera det och är livrädd för att möta det.
Jag lider av separationsångest, och den är så stor, så stor...

Jag hatar att vara ensam, att somna ensam, att äta ensam, att över huvud taget göra saker ensam. Jag klarar det knappt.
En av anledningarna till att det var så svårt att lämna Hester Road, var oron för de stundande ensamma stunderna. Trots att jag aldrig känt mig så ensam som när jag stängde dörren till mitt rum i UK. Igår var jag ensam hemma ett par timmar, men när det blev mörkt och ännu kallare utanför fönstret, pallade jag inte längre utan stack hem till J och S. Det är höst, det är fan så kallt och deppet är inte långt borta.

Rastlösheten bara kryper i kroppen på mig, vad gör man? Var hittar man lugnet, och framför allt; hur hittar man tillbaka till den man var? Vill man ens tillbaka? Är alla förändringar av godo, och hur gör man för att reparera misstagen?
Jag skulle vilja sova. Längem länge, länge.

Det känns inte som om jag lever mitt liv längre. Och det fick jag höra av Annikki när vi sade adjö för en vecka sedan;
" U are not yourself right now. U have stepped out of the body, and are sitting on a cloud just next to yourself, thinking; ´what the '''' is she doing, what is she thinking with?"

Jag behöver min mamma nu. Jag vill mest bara vara liten ett tag, och samla nya krafter att fightas med.