GypsyRose

Och när hon suttit inne hela söndagen, beslutade hon sig för att bege sig ut på en promenad, den sista i den engelska staden, där hon spenderat sommaren. Hon pluggade in Bob Dylan och knöt en sjal runt halsen, sedan var hon redo. Det var en av de där kvällarna då hon kände att hon bara måste ut, inte för själva motionens skull, utan för att dämpa rastlösheten som gnagde inuti henne.

Skymningen var nära, man kunde känna doften av regn som nalkades, och hela staden andades söndagsro och höst. Hon gick dit fötterna bar henne, hittade vägar hon inte genast kände igen, hamnade på smala gator och kände hur hon in i det sista bröt ny mark, gjorde ännu en liten bit av staden till hennes. Medan Dylan sjöng för henne om hur det är att inte känna sig hemma någonstans, kikade hon snabbt in i de upplysta hem hon passerade. Där inne, i den engelska små husen som var sammanlänkade på ett sätt hon aldrig sett förut, satt familjer tillsammans runt borden, ensamma människor framför TV:n, katter som stirrade tillbaka på henne från sin plats i fönstersmygen.

Hon mötte enstaka människor på den nötta trottoaren, människor som såg trötta ut och som valde att se ner i marken när de möttes. På ett melankoliskt sätt kände hon sig hemma i den engelska staden, på ett sätt hon inte känt på länge. Hon fingrade oavbrutet på sin kastanj i fickan under hela promenaden, en vacker kastanj hon plockat dagen innan. Kastanjen, söndagskvällen, Bob Dylan, de första prasslande löven på gatan...Allt smälte samman till en helhet, och en påminnelse om att sommaren lämnat över till hösten. Och hon tänkte att till nästa höst vill hon stanna i den engelska staden, istället för att följa sommarens råd och överge den...