GypsyRose

Läste nyss lillStjernan Emelies blogginlägg om att vattna sina blommor på balkongen det sista man gör innan det är dags att sova.

Och det fick mig att tänka efter, minnas och sakna min egen blomvärld på balkongen på Eriksgatan i Falköping. I två somrar fick jag ödsla kärlek på de där ömtåliga blommorna, se kryddväxterna bli stora och framför allt, smyga dit ut med en kopp te och en cigg på kvällarna. Hiva upp benen över balkongkanten och sitta tyst, tyst. Lyssna på när världen gick till ro, och nattens alla dofter släpptes fram. Doftsinnena skärptes tillförmån för minskad syn, Och som jag njöt!
Bästa stunden på hela dygnet, jag lovar er.

Ibland fick jag sällskap av min sambo, men ofta satt jag därute ensam, och drog djupa andetag. Lägenhetens golv var fortfarande varma efter en het dag, och det sprängde snart i mina fötter på grund av nattens annalkande kyla.

Jag minns en efterfest när alla hade somnat, och jag själv (i brist på sängplats) smög ut på balkongen i gryningsljuset och lyssnade på Simon and Garfunkels Sound of Silence. En underbar morgon. Jag vill ha fler sådana.

I stunder som dessa saknar, saknar saknar jag vårt hem i Falköping, och alla mina underbara vänner och familj som är mig närmast hjärtat, och då endast ett stenkast bort. I kollektivet på Hester Road finns ingen balkong att ha ensamma gryningsstunder på, det får vänta till nästa sommar. Då ska jag ha en balkong nära min mamma igen, även om det inte riktigt är runt knuten. Och där ska jag odla allt möjligt, sådant som inte egentligen passar ihop och som inte SKA gå att odla.

Jag längtar efter en egen trädgård vid sådana här tillfällen. När jag blir stor ska jag ha en alldeles egen, prunkande trädgård med gamla äppelträd, stora vinbärsbuskar, svällande rosenbuskar och en syrénberså.

Så, tack Emelie för blogginspiration och lite tillbakablickar på en underbar tid i mitt liv.
Nu har jag varit nostalgisk så det räcker. Sängdags för den här Michellen!