Ibland när man tillåter sig att tänka tillbaka...
Ikväll lyssnar jag på en viss musik och då kommer det bara över mig. Jag saknar min allra bästa vän så mycket, hon som jag växte upp med och som jag upptäckte så mycket med. Man tror inte att man kommer glömma hur vissa personer ser ut, men minnena bleknar, hur gärna man än vill hålla kvar vid dem.
Jag har skrivit om henne förut, men hon förtjänar att skrivas om igen. Och igen, och igen.
Det här är mitt sätt att på ett sätt hantera sorgen.
Jag saknar henne, och undrar om jag skulle vara en bättre människa om hon fortfarande var i livet, och kunde stötta mig i det jag gör, och komma med goda råd.
Och det absolut värsta är att glömma de mest väsentliga sakerna, de vardagliga sakerna som gjorde henne till henne.
Nu är det verkligen godnatt för mig...