Som en ko på grönbete...
...Nja, riktigt så sprittande glad är jag kanske inte, men det är nära på. De vackra dagarna fyller mig med energi, och varje morgon jag går längst med kanalen och hälsar på änderna, är en dag närmare flytt.
Fåglarna sjunger så högt att det är svårt att sova ut på mornarna, men tempot är högt nu, så sova får jag göra i England. Jag slår upp balkongdörren varje eftermiddag när jag kommer hem, och även om dagen är vacker i flera timmar till, blir jag sittande i soffan med laptopen i knät. För mycket jobb, för lite engagemang.
Det är i sådana lägen jag saknar Hemma, när man, utan att planera det, kunde träffa de där bästaste vännerna, svänga förbi hemhemma lagom till middag.
Marcus jobbar idag, så jag har lägenheten för mig själv. Jag hade nog inte klarat av att bo själv, det blir så tyst och ensamt. Jag är, som ni vet, en social människa som vill ha folk runt omkring mig mest hela tiden.
Hemtenta? Check! Rapport?Check! Bara guidningen på tisdag klar, sedan är den här terminen över och jag får inte träffa klassen igen förrän i höst.
Tiden går så snabbt...
Usch, jag blir stressad. När jag kommer tillbaka i september är det bara tre månader tills jag åker till Nya Zeeland, och på de tre månaderna ska jag gå i skolan, göra en hemtenta, jobba hos Malin (hoppas hoppas hoppas!), säga upp lägenheten och flytta. För min sambo åker nog till LA i januari för att gå på MI, skolan för musiker.
Då blir det good bye Lidköping för att sedan inte känna sig hemma nånstans. Det gör jag iofs inte riktigt nu heller, väskan står halvfull på golvet i sovrummet, och jag känner mig orolig i kroppen, vill att det ska hända saker nu!
Om Marcus åker, blir han borta ett år. Jag saknar honom redan, Hur får man ihop ett gemensamt liv när man vill så mycket och så olika? Men som vi säger, det är bäst att passa på, för helt plötsligt är vi gamla och har inte samma möjligheter längre.
Risken är väl att det blir svårt att slå sig ner nånstans när man väl har börjat röra sig fram o tillbaka i världen.
Vi får hyra utrymme hos Anita, och packa in alla våra fina saker. Den nya TV:n och soffan, vår fina säng och allt annat...Sälja bilen och allt annat man inte kan ha kvar.
Men Positivt Tänkande måste man ha! ;) Vi gör det för vår egen skull, och kan lika gärna avstå om vi vill.
Vi har familj och vänner som plikttroget väntar på oss här hemma, var vi än väljer att bosätta oss sen.
Göteborg är bannemig lockande, mest pga alla Falköpingsbor som intagit stan...;)
Ska nog söka praktik dit nedåt sen, så får vi se. Vore ju så kul att bo i samma stad som AL, Tomas, Nils, Gurra och alla andra. Längtar så efter dem när vi inte träffas.
Dessutom har jag nära hem, och det är nödvändigt. Bara inte mina sweet sisters får för sig att flytta iväg permanent, jag vill ha dem nära mig, annars går jag av på mitten lite grann.
Men en dag i taget. Nu ser jag fram emot lördag, då kommer min mamma hit, hon ska ut i Lisch, precis som jag. Men vi ska åt olika håll, jag ska ha min sista fest ihop med några klasskamrater innan vi skiljs åt.
Sedan är det valborg, det kommer troligtvis att regna och vara kallt, men då behövs bara mer vin och ett ännu gladare humör. Inga problem!
Ciao!
Fåglarna sjunger så högt att det är svårt att sova ut på mornarna, men tempot är högt nu, så sova får jag göra i England. Jag slår upp balkongdörren varje eftermiddag när jag kommer hem, och även om dagen är vacker i flera timmar till, blir jag sittande i soffan med laptopen i knät. För mycket jobb, för lite engagemang.
Det är i sådana lägen jag saknar Hemma, när man, utan att planera det, kunde träffa de där bästaste vännerna, svänga förbi hemhemma lagom till middag.
Marcus jobbar idag, så jag har lägenheten för mig själv. Jag hade nog inte klarat av att bo själv, det blir så tyst och ensamt. Jag är, som ni vet, en social människa som vill ha folk runt omkring mig mest hela tiden.
Hemtenta? Check! Rapport?Check! Bara guidningen på tisdag klar, sedan är den här terminen över och jag får inte träffa klassen igen förrän i höst.
Tiden går så snabbt...
Usch, jag blir stressad. När jag kommer tillbaka i september är det bara tre månader tills jag åker till Nya Zeeland, och på de tre månaderna ska jag gå i skolan, göra en hemtenta, jobba hos Malin (hoppas hoppas hoppas!), säga upp lägenheten och flytta. För min sambo åker nog till LA i januari för att gå på MI, skolan för musiker.
Då blir det good bye Lidköping för att sedan inte känna sig hemma nånstans. Det gör jag iofs inte riktigt nu heller, väskan står halvfull på golvet i sovrummet, och jag känner mig orolig i kroppen, vill att det ska hända saker nu!
Om Marcus åker, blir han borta ett år. Jag saknar honom redan, Hur får man ihop ett gemensamt liv när man vill så mycket och så olika? Men som vi säger, det är bäst att passa på, för helt plötsligt är vi gamla och har inte samma möjligheter längre.
Risken är väl att det blir svårt att slå sig ner nånstans när man väl har börjat röra sig fram o tillbaka i världen.
Vi får hyra utrymme hos Anita, och packa in alla våra fina saker. Den nya TV:n och soffan, vår fina säng och allt annat...Sälja bilen och allt annat man inte kan ha kvar.
Men Positivt Tänkande måste man ha! ;) Vi gör det för vår egen skull, och kan lika gärna avstå om vi vill.
Vi har familj och vänner som plikttroget väntar på oss här hemma, var vi än väljer att bosätta oss sen.
Göteborg är bannemig lockande, mest pga alla Falköpingsbor som intagit stan...;)
Ska nog söka praktik dit nedåt sen, så får vi se. Vore ju så kul att bo i samma stad som AL, Tomas, Nils, Gurra och alla andra. Längtar så efter dem när vi inte träffas.
Dessutom har jag nära hem, och det är nödvändigt. Bara inte mina sweet sisters får för sig att flytta iväg permanent, jag vill ha dem nära mig, annars går jag av på mitten lite grann.
Men en dag i taget. Nu ser jag fram emot lördag, då kommer min mamma hit, hon ska ut i Lisch, precis som jag. Men vi ska åt olika håll, jag ska ha min sista fest ihop med några klasskamrater innan vi skiljs åt.
Sedan är det valborg, det kommer troligtvis att regna och vara kallt, men då behövs bara mer vin och ett ännu gladare humör. Inga problem!
Ciao!
