Vad händer?
Åh, vad jag inte alls tycker om att bära runt på så mycket känslor inombords. Ni som känner mig vet att det räcker med ett Oprah-avsnitt för att tårarna ska spruta ur mina ögon.
För tillfället är det Lasse Winnerbäcks "elegi" som får mig att sitta på min lilla redaktion denna blåsiga, ömsom soliga fredagseftermiddag, och känna hur hjärtat brister mitt itu. Jag som inte ens lyssnar på Lasse! Trillade över hans majspäääjssida i jakt efter mer Demian. Som om det inte vore nog med att jag grät en skvätt när jag såg Demians underbara Fyllot och miss world på Youtube nyss....Hmpf.
Fan fan fan, det här är anledningen till att jag håller mig borta från sån här musik.
Drip drop.
Vad ska jag med alla de här känslorna till? Vavavava? Var det nån tanke med det när jag föddes? Att jag skulle ha ett så ömt hjärta som bultade sig trasigt för minsta lilla kattunge? Men vad hjälper det mig?
Jag vill inte! Jag vill också vara hårdnackad och tuff, men det är stört omöjligt.
Marcus brukar grymta när jag kommer hemsläpande med kompisar som inte har nånstans att sova/Broschyrer om SOS barnbyar/hundra miljoner majblommor jag inte kunde låta bli att köpa/Ännu en platta med Sundström.
Han har lärt sig med åren, men han reagerade nog när vi inte varit tillsammans så länge, och jag brast ut i gråt för att jag kom att tänka på alla ensamma människor i världen. Marcus tröstade och sade att "vissa människor vill faktiskt vara ensamma. De tycker att det är skönt"
Fan. Jag tror att jag får ett psykbryt ibland. Jag vill bara plocka in alla mina nära och kära in under min kappa, och se till att alla mår bra och ingen mår dåligt.
Usch, det här blev djupt. Jag tror jag slänger på en upptempolåt med Allan Edwall ( Jaha, och enligt honom var inget nånsin bra heller...bra val, Michelle) och åker hem från jobbet. Jag vill inte heller vara ensam.
Jag ser till att hålla mig upptagen så att man inte hinner tänka efter för mycket. Längtar väldigt mycket efter min skiva jag fick av lilla syster i födelsedagspresent, med bara en massa gladlåtar. ( Fast jag grät naturligtvis när jag lyssnade på den, allt var ju så braaa...;)
Nu ska jag tillexempel upp till Malle och lämna över en tavelduk, hämta min nya Ipod Nano ( Yeyyah!), städa upp lite hemma, ut på veckans sista jobb och sedan blir det mys ikväll med systrar, Mia och underbara ongarna Egon och Olle.
So long, folks!
För tillfället är det Lasse Winnerbäcks "elegi" som får mig att sitta på min lilla redaktion denna blåsiga, ömsom soliga fredagseftermiddag, och känna hur hjärtat brister mitt itu. Jag som inte ens lyssnar på Lasse! Trillade över hans majspäääjssida i jakt efter mer Demian. Som om det inte vore nog med att jag grät en skvätt när jag såg Demians underbara Fyllot och miss world på Youtube nyss....Hmpf.
Fan fan fan, det här är anledningen till att jag håller mig borta från sån här musik.
Drip drop.
Vad ska jag med alla de här känslorna till? Vavavava? Var det nån tanke med det när jag föddes? Att jag skulle ha ett så ömt hjärta som bultade sig trasigt för minsta lilla kattunge? Men vad hjälper det mig?
Jag vill inte! Jag vill också vara hårdnackad och tuff, men det är stört omöjligt.
Marcus brukar grymta när jag kommer hemsläpande med kompisar som inte har nånstans att sova/Broschyrer om SOS barnbyar/hundra miljoner majblommor jag inte kunde låta bli att köpa/Ännu en platta med Sundström.
Han har lärt sig med åren, men han reagerade nog när vi inte varit tillsammans så länge, och jag brast ut i gråt för att jag kom att tänka på alla ensamma människor i världen. Marcus tröstade och sade att "vissa människor vill faktiskt vara ensamma. De tycker att det är skönt"
Fan. Jag tror att jag får ett psykbryt ibland. Jag vill bara plocka in alla mina nära och kära in under min kappa, och se till att alla mår bra och ingen mår dåligt.
Usch, det här blev djupt. Jag tror jag slänger på en upptempolåt med Allan Edwall ( Jaha, och enligt honom var inget nånsin bra heller...bra val, Michelle) och åker hem från jobbet. Jag vill inte heller vara ensam.
Jag ser till att hålla mig upptagen så att man inte hinner tänka efter för mycket. Längtar väldigt mycket efter min skiva jag fick av lilla syster i födelsedagspresent, med bara en massa gladlåtar. ( Fast jag grät naturligtvis när jag lyssnade på den, allt var ju så braaa...;)
Nu ska jag tillexempel upp till Malle och lämna över en tavelduk, hämta min nya Ipod Nano ( Yeyyah!), städa upp lite hemma, ut på veckans sista jobb och sedan blir det mys ikväll med systrar, Mia och underbara ongarna Egon och Olle.
So long, folks!
