Planer, planer, planer...och minnen
Full rulle i den Lillerskogsa/Ingvarsdotterska lyan!Ska man vaccinera sig innan Thailandstrippen? Och jag då, finns inte en gnutta skydd kvar i min kropp sedan sista Asienresan?Jodå, det tror vi på.
Tralala, sprutor är dyra och dessutom inte speciellt sköna. Hur ska man egentligen ha råd? Har du råd? Nej, inte jag heller egentligen. Men what the faaaack, imorrn kan man vara död och begraven, och då ligger man där i sin grav och önskar att man åtminstone hade slösat bort pengarna man inte hade på en Thailandstripp...
Som om det inte vore nog med utgifter, bestämmer sig Gud för att jävlas lite extra med mig. Hon bestämmer sig för att låta Barbro Svensson (bilen) dö en långsam död i Katalysator-krämpan.
Jaha, jättekul. Köpte bilen för ett halvår sedan och det enda som egentligen funkar är stereon...Haleluja Moment. Inte.
Men det blir inte värre än man gör det, så jag gråter en skvätt över att livet är så hemskt, sen målar jag läpparna med mitt finaste läppstift och går till banken för att låna en massa cash. För att köpa en ny bil. En bättre bil. En bil som faktiskt kostar över 10,,000 kr. Tro det eller ej.
Lån, javisst är det trist som fan. Men vad gör man? Nya bilen blir nog bestämt en Lasse Berghagen.
Ja, ni som känner mig och mina bilar vet att jag kör på Allsång-på-Skansen-tema.
Jag pysslar som aldrig förr. Smycken, tofflor och ljuslyktor skapas i tomtefabriken på Eriksgatan. Tralala, har roligt som aldrig förr. Och jobb hinner jag med lite grann också, inget som tar kål på mig, jag har nämligen bestämt mig för att inte följa trenden av lokalredaktörer som kör in i väggen i 120 km/h och sedan aldrig mer hörs av.
Jag bestämmer mig för att inte stressa, och sedan gör jag det bara inte.
Ibland måste det gå neråt för att sedan kunna gå uppåt.Det är inte världens roligaste tid på året, igår lade jag rosor på min bästa väns grav, och trots att det är flera år sedan hon dog, får jag alltid krupp när jag ser hennes namn på gravstenen. Man ska inte behöva besöka en bästa väns grav när man är 21, man ska ha henne levande nära sig själv. Ett telefonsamtal bort, en cykeltripp iväg.
Äh, sånt är bara skit. Men det blir bättre. Jag tänder ljus och funderar på hur hon skulle sett ut om hon levde idag, och sedan tar jag tag i nåt annat. Det finns en massa annat man kan göra för att hålla tankarna på annat håll. Pyssla till exempel.
Eller jobba, som jag måste göra nu.
Häpåre!
Tralala, sprutor är dyra och dessutom inte speciellt sköna. Hur ska man egentligen ha råd? Har du råd? Nej, inte jag heller egentligen. Men what the faaaack, imorrn kan man vara död och begraven, och då ligger man där i sin grav och önskar att man åtminstone hade slösat bort pengarna man inte hade på en Thailandstripp...
Som om det inte vore nog med utgifter, bestämmer sig Gud för att jävlas lite extra med mig. Hon bestämmer sig för att låta Barbro Svensson (bilen) dö en långsam död i Katalysator-krämpan.
Jaha, jättekul. Köpte bilen för ett halvår sedan och det enda som egentligen funkar är stereon...Haleluja Moment. Inte.
Men det blir inte värre än man gör det, så jag gråter en skvätt över att livet är så hemskt, sen målar jag läpparna med mitt finaste läppstift och går till banken för att låna en massa cash. För att köpa en ny bil. En bättre bil. En bil som faktiskt kostar över 10,,000 kr. Tro det eller ej.
Lån, javisst är det trist som fan. Men vad gör man? Nya bilen blir nog bestämt en Lasse Berghagen.
Ja, ni som känner mig och mina bilar vet att jag kör på Allsång-på-Skansen-tema.
Jag pysslar som aldrig förr. Smycken, tofflor och ljuslyktor skapas i tomtefabriken på Eriksgatan. Tralala, har roligt som aldrig förr. Och jobb hinner jag med lite grann också, inget som tar kål på mig, jag har nämligen bestämt mig för att inte följa trenden av lokalredaktörer som kör in i väggen i 120 km/h och sedan aldrig mer hörs av.
Jag bestämmer mig för att inte stressa, och sedan gör jag det bara inte.
Ibland måste det gå neråt för att sedan kunna gå uppåt.Det är inte världens roligaste tid på året, igår lade jag rosor på min bästa väns grav, och trots att det är flera år sedan hon dog, får jag alltid krupp när jag ser hennes namn på gravstenen. Man ska inte behöva besöka en bästa väns grav när man är 21, man ska ha henne levande nära sig själv. Ett telefonsamtal bort, en cykeltripp iväg.
Äh, sånt är bara skit. Men det blir bättre. Jag tänder ljus och funderar på hur hon skulle sett ut om hon levde idag, och sedan tar jag tag i nåt annat. Det finns en massa annat man kan göra för att hålla tankarna på annat håll. Pyssla till exempel.
Eller jobba, som jag måste göra nu.
Häpåre!
