Belsebubben
Idag fyller min lilla älsklingskille två år och kan därmed tituleras gammal. I råttår mätt iallafall.
Snart två år sedan jag plockade hem honom och brorsan Sylvester i en pappkartong från den lokala djurhandeln, och vårt hus åter fylldes av dessa underbara små liv.
Och grabbarna har varit älskade av alla, de har fått sitta på mammas axel medan hon har diskat, pappa har satt Sylvester på kökssoffan bredvid sig under lunchtimman för att ha nån att prata med...And so on.
Dessvärre fick vår underbare lille kille Sylvester en hjärntumör för drygt en månad sedan, och inget fanns att göra. Han fick somna in hos veterinären, och nu ligger han begravd bredvid Hannibal ( första råttan i familjen) i vår trädgård.
Det som gör det ännu jobbigare, var att se hur Belsebub drog sig tillbaka från oss, inte ville vara med, inte äta eller busa.
Men nu är han på stark frammarsch, vår starke lillkille!
Ni som har eller haft råttor vet hur det är, svårare är det för er som aldrig fått kontakt med dessa ultimata husdjur, ni vill inte riktigt tro att de kan betyda så mycket för oss, eller vara så intelligenta och utan problem kan ersätta en katt eller hund.
Idag arbetar jag med de kommande ARN-filmerna, bokar tid hos piercaren, lyssnar på José Gonzales och suckar över lönekuvertet.
