GypsyRose

Japp, idag ska jag åter under nålen. Oj, vad jag längtar! Vad jag dock inte direkt längtar efter, är att ta mig fram i Göteborg med Barbro Svensson ( min bil) när det är Gothia Cup. Massa folk, massa trafik. Hjälp! Tror jag fegar och ställer mig på Lisebergsparkeringen, dit hittar jag åtminstone.
Alltid det säkra före det osäkra, jag hatar att köra i storstäder. Dessutom har jag väl annat att tänka på, jag ska attackeras av nålar i flera timmar...

Håhåjaja, är tillbaka från ett otroligt Paris. Dagarna fylldes av diverse aktiviteter, som man så smått börjar smälta. Så mycket som vi har sett och gjort, tar ett tag att ta in, för det är en ganska överväldigande stad, det där.
Gjorde allt som man skulle, jag återgäldade MonaLisas leende, tappade bort mig på Louvren, åkte Metro som en idiot, käkade baguetter och pratade franska. ( pratade och pratade, några fraser har man väl lärt sig i skolan, rätt användbart när det väl kommer till kritan)

Men mäktigast av allt, det var utan tvekan att få fira Frankrikes nationaldag den 14:e mitt i centrala Paris. Jag, mamma och småsystrarna begav oss på kvällen till Eiffeltornet, satt i parken och njöt av vädret tillsammans med tusentals andra människor från världens alla hörn. När skymningen kom, satte vi oss alla ner under Eiffeltornet, som släcktes dagen till ära (?). Därpå gavs det mest otroliga fyrverkeriskådespel jag någonsin sett och förmodligen kommer att få se. Till tonerna av klassisk musik som dånade ut genom stora högtalare, fick vi under en halvtimme ta del av ett otroligt fyrverkeri, som tog andan ur oss. Franska staten snålar inte med statsbudgeten när det vankas nationaldag, nej minsann.
Folk runtom oss jublade i kapp med fyrverkerierna, det var en mäktig känsla kan jag lova.
Le Grande Finale var nog bäst, när sista guldregnet ebbat ut, tändes Eiffelstornets tusentals små lampor och glittrade ikapp med stjärnhimmeln ovanför.

Och precis i mitten av allt detta satt jag. Helt otroligt. Jag ryser faktiskt när jag tänker på det.
Det är ändå mil ifrån hur det verkligen var, men kanske får ni ändå en vision.

Men en storstad är ändå en storstad. Med allt vad det innebär. Svettiga kroppar som trängs på Métron, rädsla för ficktjuvar ( ja, jag är en riktig turist, misstänker alla) och aldrig en lugn stund. Det var med blandade känslor jag lade mig i min egen säng i går. Tur att min sambo låg däri, annars hade det blivit alldeles för ensamt.

Nu är jag iallafall tillbaka på jobbet, semestern är slut men jag gråter inte för det.  Inte än.

Idag lyssnar jag på CajsaStina Åkerström, planerar den kommande veckans jobb ( Nyheter och tips tas tacksamt emot, torkan har även drabbat media) och får för mig att jag när en stark fobi för nålar.