Imorgon efter jobbet tar jag mitt pick and pack and drar till Lund och en liten syster som dær bor och studerar Genusvetenskap dessa dagar. Vi går givetvis på en Steffespelning, drar en lunch nånstans och hænger runt bæst vi kan.
I fredags satt vi på vart sitt håll, jag framfør min nya låtsaskamin, och hon i sitt studentrum i korridor.
Vi insåg att det hær med att sitta ensamma ær ett førbannat sløseri med tid och bokade en spontanbiljett upp till mig før henne.
I lørdags jobbade jag 12 hærliga timmar medan Lillan landade i Oslo, sprang runt o køpte bubbel och løsøgonfransar och sedan rejvade vi bokstavligt talat huvudet av oss under kvællen och natten. Før førsta gången blev jag av med mig telefon av en hændig ficktjuv som tydligen inte har en susning att en Samsung av Ingvarsdottermodell icke ær vært ett jota, men vad gør det nær mobiler ær værdsliga ting och DJ:arna på klubben bestod av tre lika vackra, tatuerade, skæggbærande mæn i likadana rutiga skjortor? Lumberjacks Oslostyle.
Man, thats a winner.
Om 5 veckor åker vi till OZ. Jag fick ett mail hæromdagen av Charlie With his Harley, mannen jag gick och blev tokførælskad i dærnere, hæromdagen. Det var givetvis han som stal mig med hull och hår från Chris armar, och sen blev det just ingenting mer med det. Men oj så det smællde nær Ingvarsdotter møtte Charlie. Farliga grejer, det dær, så tur att det var dags att læmna landet strax dærefter, trots att den store mørke mannen med motorcykel och tatueringar tog mod till sig och frågade den lilla svenskan om hon inte ville stanna i hans liv, før alltid.
Varfør vill de alltid att jag stannar? Førstår de inte æn att det ær inte så det hær funkar?
Mer om att stanna, och att gå lite granna sønder i næsta kapitel av updaten av Ingvarsdotterskans mærkliga liv.
