att få vara saknad
Idag har det plingat till i min telefon 2 gånger, och båda gångerna har det rört sig om fantastiska vänner som hör av sig. Jolene meddelar att hon älskar mig, vilket är fantastiskt att få höra bara det, och att hon är glad att vi fann varandra i detta livet också.
Strumpan satt på Crystal och hörde BlackBird, och kom då att tänka på mig, och slängde iväg ett sms för att berätta hur mycket hon saknar mig.
Vilken lyx. Ni hör ju själva. Det infinner sig en röd bultande boll i mitt inre när jag får sådana här ömhetsbetyg från de mina. Det är en lyxvara att bli påtänkt under ett nattpass, eller när någon hör en speciell låt.
Att ha vänner som ofta säger att de älskar mig, att jag är fantastisk, saknad, speciell, själasyster. Hur skulle jag nånsin kunna ha en DownDag med tjejer som dessa i mitt liv, oavsett hur långa geografiska avstånd vi lägger mellan varandra?
