om hur universum bara sammanstrålar ibland
Fredag eftermiddag. Har tänt rökelse och ljus vid Buddhan på vårt rum, krypt upp i stora sängen med boken jag läser för tillfället, som är Så Himla Bra. "God never blinks", av Regina Brett. Det är Aha-upplevelser hela tiden, jag lovar!
Iallafall. Jag har tänkt rätt mycket på R de senaste dagarna, varför vet jag inte riktigt. Igår hittade jag ett mail jag skrivit till honom, när jag satt i Christchurch häromsistens. Där jag citerade ur hans favoritcitat, från Walden, skriven av Henry David Thoreau.
Nu när jag slog upp kapitel/lektion 27, som heter "Always choose life", dök raderna upp igen. Smack bara, där är de! Som ett solklart tecken på att universum alltid arbetar med mig, för att hålla mig över ytan, och ser till att jag minns allt det där. Jag har liksom slutat förundras. Briljant, och tack för det säger jag!
Vilka wuthering heights, eller vad säger ni? Jolene? Mamma Mia? Gabby?
"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life, to cut a broad swath and shave close, to drive life into a corner, and reduce it to its lowest terms, and, if it proved to be mean, why then to get the whole and genuine meanness of it, and publish its meanness to the world; or if it were sublime, to know it by experience, and be able to give a true account of it in my next excursion."
