att vandra genom trollskogen
Morgonen var inte så tidig, nej det hade tvärtom börjat dröja sig mot klara förmiddagen. Insvept i sin finaste sjal och dödskallemössan vandrade flickan fram på måfå genom den kanadensiska skogen som omringade hennes tillfälliga hem, och hela hennes Jag. Frosten hade nypt till i naturen under natten, och det rasslade sådär vackert under hennes Converseklädda fötter där hon med svårhet valde varje steg. Löven var alla beströdda av ett slags gnister, ni vet så där vackert runt om, att man vill plocka upp dem och ta med dem hem.
Och hon längtade till Skogsnäs, och möjligen att få syn på lo. Hur det stod till med Gunnar och om han fortfarande älskade någon, därhemma i de djupa svenska skogarna, framgick inte.
Det rök från hennes mun, det rök från ställen på marken där solen letade sig ner genom tunga grantoppar, det dripdroppade lite på sina ställen.
Hon passerade en tjärn som såg djup och kristallklar ut, och hon tänkte att hon inte riktigt visste hur hon hade det med allt det där som spökar inuti. Vad hon tyckte om Alltet.
Och sen tänkte hon väldigt Nära på sin morfar, han med de galet isblå ögonen och det kritvita håret som alltid stod åt alla håll. Han som visade henne att tomtar och älvor fanns, han som levt med dem själv i de djupa norrländska skogarna där han kom ifrån. Och så tänkte hon, med en viss glädje i sitt unga flickbröst, att den där morfarn skulle sett henne då och där, i den kanadensiska trollskogen hon bytt mot storstadens alarmerande stök.
Och så tänkte hon att han skulle varit nöjd med att hon gått tillbaka till Rötterna.
