GypsyRose

     


Det har varit otroligt känslomässiga dagar den sista veckan. Allt kan jag inte berätta nu, utan väljer små glimtar ur min sista tid här i Nelson.
Igår efter sista redovosningen for vi allesammans till stranden för en sista ceremoni.
Det går inte med ord beskriva hur det kändes att stå där på stranden med min klass, alla hand i hand i en cirkel.
Mike the Maori som vid det här laget känner oss väl och som välkomnat oss i sin Marai Whakatu (maoriebyn här i Nelson), talade om vår tid här tillsammans, och om hur vi alltid är välkomna tillbaka.

Ceremonin hölls på stranden, eftersom detta är den plats dit man oftast först söker sig som nykomling i Nelson. Cirkeln slöts på samma plats.

Mike talade om hur vi lämnat våra familjer hemma i Sverige för att finna en till familj här i NZ, en som vi aldrig glömmer. Och om hur vi alltid är välkomna tillbaka, likaså våra barn och barnbarn.
På toppen av bergen i fjärran hade den första snön lagt sig, och vi tog av oss skorna för att gå barfota i sanden tillsammans en sista gång.

Känslorna svindlande, och vi avrundade med en traditionell välsignelse på Maori, då var och en av oss studenter fick komma fram till Elizabeth, vår rektor, och hon fick tillsammans med Mike välsigna oss på Maori. De hängde en traditionell grönsten runt våra halsar, och sedan fick vi utföra en sista Hungi (näsgnuggning, egentligen kallad Share Of Breath) med våra lärare.

Så gott som alla av oss grät, och ingen kände sig skamsen, eftersom Mike berättade att tårar anses vara beundransvärda i Maorikulturen, och ett tecken på att man kan släppa fram sina känslor på ett äkta sätt.
Elizabeth grät också, för varje student hon fick välsigna...
Jag var så ledsen, och så upprymd av känslor jag inte kunde sätta ord på, men jag tror att de där orden kommer snart, jag måste bara få smälta allt först...

När det var min tur att bli välsignad, slöt jag ögonen för att sedan öppna dem och se ut över havet en sista gång.
NZ är ett otroligt land, det har gett mig så mycket.

.......