Sjuk, sjuk, sjuk
Ligger för ankar hemma i soffan idag. Pallar knappt lyfta huvudet (men orkar blogga, hm...?). Ringde vår kära Maggan idag och nös henne rakt upp i öran flera gånger på raken.
"För allt i världen, STANNA HEMMMA!!" utropade Maggan och önskade mig tillfriskning snart. Det hoppas jag också, har inte tiiiid att vara sjuk nu. Snälla snälla snälla.
Kan ju lova att det inte kommer bli mycket plugg på hemtentan idag HELLER, eftersom jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Skit!
Tur att man kan shoppa de flesta julklapparna på nätet, för tiden rinner iväg, har knappt en dag över till att springa runt och köpa klappar. Men rekat har jag gjort, så jag vet precis vad som är kvar att köpa.
Har, efter en vecka i Portsmouth funderat lite över framtiden. I´d love to go back to the UK, men kanske inte P-mouth eller Golden Moments. Har kommit underfund med att jag, som den känslomänniska jag är, inte skulle stå ut med att bo i ett litet hus med folk jag inte känner, där man sitter instängd på ett rum dagarna i ända, efter jobbet. (Även om jag gjort det hela sommaren, och det funkade TOPPEN)
Man blir ju deprimerad för mindre.
Så ge mig! (Önskelista, version 23)
Ge mig ett hus á la standard 51 Malvern Road please, med öppen planlösning, vardagsrum, stort kök, trägolv och allmän skandinavisk design.
Ge mig därtill bra läge i helst London, ge mig min älskade syster som roomie plus 2-3 andra mysiga människor.
Ge mig värme och gemenskap, ge mig en intressant praktik på Visit Sweden eller annat svenskrelaterat företag. (Jag älskar Sverige för mycket för att helt överge det)
Ge mig ljusglimtar, saker att se fram emot. Så som ett teaterbesök, en konsert eller ett besök hemifrån.
Ge mig stilla nätter och fullspäckade dagar.
Ge mig inspiration att ge mig ut på nya äventyr i en ny stad, att hitta nya vänner och därmed uppskatta de gamla som jag älskar mest.
Ge mig tid att utveckla mitt skrivande. En dag ska jag bli poet och barnboksförfattare. På riktigt.
Ge mig blickar nere i Londons tunnelbana, ge mig någon ny. Någon som tänker som jag. Med hjärtat, och inte med hjärnan. Någon att bli komplett vansinnig på ofta, men än mer ofta somna tätt intill, hitta mig själv i. Någon jag aldrig vill sluta älska, släppa iväg, vara klar med.
Ge mig flera, vänner och kärlek. I det långa loppet handlar det ju om kärlek, alltihop. Beatles hade så rätt, när de menade att det är allt man behöver.
Ge mig soluppgångar så vackra att hjärtat vill brista.
Ge mig frostbitna kvällar när snön dalar ner, tungt på mina axlar medan jag är på väg hem till någon av mina vänner.
Och framför allt, ge mig mod att ge mig själv allt det där. För jag kan det.
(Syster, Jolin och Mia, det här är för er, ni förstår ju)
"För allt i världen, STANNA HEMMMA!!" utropade Maggan och önskade mig tillfriskning snart. Det hoppas jag också, har inte tiiiid att vara sjuk nu. Snälla snälla snälla.
Kan ju lova att det inte kommer bli mycket plugg på hemtentan idag HELLER, eftersom jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Skit!
Tur att man kan shoppa de flesta julklapparna på nätet, för tiden rinner iväg, har knappt en dag över till att springa runt och köpa klappar. Men rekat har jag gjort, så jag vet precis vad som är kvar att köpa.
Har, efter en vecka i Portsmouth funderat lite över framtiden. I´d love to go back to the UK, men kanske inte P-mouth eller Golden Moments. Har kommit underfund med att jag, som den känslomänniska jag är, inte skulle stå ut med att bo i ett litet hus med folk jag inte känner, där man sitter instängd på ett rum dagarna i ända, efter jobbet. (Även om jag gjort det hela sommaren, och det funkade TOPPEN)
Man blir ju deprimerad för mindre.
Så ge mig! (Önskelista, version 23)
Ge mig ett hus á la standard 51 Malvern Road please, med öppen planlösning, vardagsrum, stort kök, trägolv och allmän skandinavisk design.
Ge mig därtill bra läge i helst London, ge mig min älskade syster som roomie plus 2-3 andra mysiga människor.
Ge mig värme och gemenskap, ge mig en intressant praktik på Visit Sweden eller annat svenskrelaterat företag. (Jag älskar Sverige för mycket för att helt överge det)
Ge mig ljusglimtar, saker att se fram emot. Så som ett teaterbesök, en konsert eller ett besök hemifrån.
Ge mig stilla nätter och fullspäckade dagar.
Ge mig inspiration att ge mig ut på nya äventyr i en ny stad, att hitta nya vänner och därmed uppskatta de gamla som jag älskar mest.
Ge mig tid att utveckla mitt skrivande. En dag ska jag bli poet och barnboksförfattare. På riktigt.
Ge mig blickar nere i Londons tunnelbana, ge mig någon ny. Någon som tänker som jag. Med hjärtat, och inte med hjärnan. Någon att bli komplett vansinnig på ofta, men än mer ofta somna tätt intill, hitta mig själv i. Någon jag aldrig vill sluta älska, släppa iväg, vara klar med.
Ge mig flera, vänner och kärlek. I det långa loppet handlar det ju om kärlek, alltihop. Beatles hade så rätt, när de menade att det är allt man behöver.
Ge mig soluppgångar så vackra att hjärtat vill brista.
Ge mig frostbitna kvällar när snön dalar ner, tungt på mina axlar medan jag är på väg hem till någon av mina vänner.
Och framför allt, ge mig mod att ge mig själv allt det där. För jag kan det.
(Syster, Jolin och Mia, det här är för er, ni förstår ju)
