Så där vill jag minnas hösten
Jag kände precis att jag ville pränta ner alla de där känslorna som plötsligt kom, de där känslorna som beskriver förra hösten och som jag kan plocka fram då och då. Varför vet jag inte, för det var en hemsk och jobbig höst, av ingen orsak alls egentligen. Men den var så kall och mörk, och jag tror jag råkade trilla ner i ett svart hål på väg mot vintern. Jag tror aldrig jag riktigt haft någon höstdepp, inte förrän då. Dagarna tycktes oändligt långa, och allt var som en enda ond cirkel.
Den där hösten som bara kändes fel, allting var fel och jag var så trött hela tiden.
Hösten kan iallafall sammanfattas med en dag. Den där dagen som betydde allt, och som hjälpte mig igenom resten av hösten och den stundande vintern.
Dagen då jag åkte hem tidigare från jobbet, väntade hem Marcus och vi sedan åkte ner djupt, djupt i de småländska skogarna till ett litet, litet kulturhus i Sävsjö eller liknande, där Stefan Sundström, Nina Ramsby, Strängen med musiker spelade.
Jag tror att den där dagen och den där spelningen räddade mig, och värmde upp mitt frusna och höst-trötta hjärta. Den verkade som balsam för själen och fick mig att klara ännu en dag, en vecka fram till våren och den underbara försommaren där vi är idag.
Och med Marcus hand i min, satt jag där i mörkret i det där lilla kulturhuset, med både hjärta och hjärna fyllda av känslor som inte går att beskriva. Glad för att Marcus, som annars inte är en fantast av min musik, följde med mig eftersom han insåg hur viktigt det var för mig. Att jag under den kvällen slapp visa upp en välmående fasad, jag kunde bara hasa ut till bilen som Marcus körde, och hasa in på Kulturhuset i Sävsjö där min vitamininjektion väntade. Ibland glömmer man så lätt vad som behövs för att få en att må en smula bättre. Men nu ska jag alltid minnas den där känslan. Jag lyssnar på Stefan Sundström och Nina Ramsbys duett i ? En näve näring?, och minns med lika delar skräck och nostalgi hur just den där dagen kändes.
Ett par timmars verklighetsflykt, så tror jag att dagen kan sammanfattas.
Den där hösten som bara kändes fel, allting var fel och jag var så trött hela tiden.
Hösten kan iallafall sammanfattas med en dag. Den där dagen som betydde allt, och som hjälpte mig igenom resten av hösten och den stundande vintern.
Dagen då jag åkte hem tidigare från jobbet, väntade hem Marcus och vi sedan åkte ner djupt, djupt i de småländska skogarna till ett litet, litet kulturhus i Sävsjö eller liknande, där Stefan Sundström, Nina Ramsby, Strängen med musiker spelade.
Jag tror att den där dagen och den där spelningen räddade mig, och värmde upp mitt frusna och höst-trötta hjärta. Den verkade som balsam för själen och fick mig att klara ännu en dag, en vecka fram till våren och den underbara försommaren där vi är idag.
Och med Marcus hand i min, satt jag där i mörkret i det där lilla kulturhuset, med både hjärta och hjärna fyllda av känslor som inte går att beskriva. Glad för att Marcus, som annars inte är en fantast av min musik, följde med mig eftersom han insåg hur viktigt det var för mig. Att jag under den kvällen slapp visa upp en välmående fasad, jag kunde bara hasa ut till bilen som Marcus körde, och hasa in på Kulturhuset i Sävsjö där min vitamininjektion väntade. Ibland glömmer man så lätt vad som behövs för att få en att må en smula bättre. Men nu ska jag alltid minnas den där känslan. Jag lyssnar på Stefan Sundström och Nina Ramsbys duett i ? En näve näring?, och minns med lika delar skräck och nostalgi hur just den där dagen kändes.
Ett par timmars verklighetsflykt, så tror jag att dagen kan sammanfattas.
