Jag minns en höst...
Jag minns en höst, som tilhör de svartaste av höstar. Då dag var natt, och natten mörkare än så.
Jag minns en doft, som fanns mellan våra lakan där jag låg med kinderna våta av tårar.
Jag minns en syn, jag inte klarade av att se. Därför blundade jag, med dig tätt intill.
Jag minns en sorg, så svår att förstå och att greppa. Varifrån den kom är svårt att säga.
Jag minns mina tårar, som aldrig verkade ta slut och som överraskade mig, varje gång de dök upp.
Jag minns en trötthet, inte från denna värld. Så konstig att känna och svår at bli av med.
Jag minns en vän, som var mig närmare än någonsin. Som blev min hjälp och mitt hopp.
Jag minns en värme, mitt i sorgen. Som slog emot och gjorde mig mjuk och trött.
Jag minns ett träd, vars löv släppte sitt grepp allt medan jag såg på.
Jag minns en doft, som fanns mellan våra lakan där jag låg med kinderna våta av tårar.
Jag minns en syn, jag inte klarade av att se. Därför blundade jag, med dig tätt intill.
Jag minns en sorg, så svår att förstå och att greppa. Varifrån den kom är svårt att säga.
Jag minns mina tårar, som aldrig verkade ta slut och som överraskade mig, varje gång de dök upp.
Jag minns en trötthet, inte från denna värld. Så konstig att känna och svår at bli av med.
Jag minns en vän, som var mig närmare än någonsin. Som blev min hjälp och mitt hopp.
Jag minns en värme, mitt i sorgen. Som slog emot och gjorde mig mjuk och trött.
Jag minns ett träd, vars löv släppte sitt grepp allt medan jag såg på.
